Paradise Valley, Greenland
(Photos: © Johnny Jensen)

 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.
Här hamnar din logo.

Fjällröding
Mer bilder
Common names

Se även info om Rödingar.

Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes

En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Fjällröding
Salvelinus alpinus

Kännetecken: Denna art har oftast mörkare rygg och sidor än storrödingen. Lekdräkten är ej så differentierad som dennes. Buken är röd, orangefärgad eller gul. De kontrastrikt vita fenkanterna lyser på långt håll i vattnet. Mindre än storrödingen. Ej sällan dvärgartad (10-25 cm) till växten. Längden uppgår till högst 74,5 cm (Bärtejaure) och vikten till 7 kg (Övre Björkvattnet) men vanligtvis endast upp till 1-2 kg. Högre vikter har publicerats från flera fjällvatten, men de har inte med säkerhet gällt fjällrödingen. Havsflyttande rödingar kan i Ryssland och Canada nå 1,20 m resp 16 kg. Denna art bastarderar med storrödingen samt har i uppfödningsanstalter bildat hybrider med canadarödingen.

Utbredning: Förutom på Skandinaviska halvön och Island finns fjällrödingen förmodligen också på Spetsbergen, Björnön, Storbritannien och Irland samt kanske även på vissa lokaler på Newfoundland. Inom dessa områden är arten framför allt sjö- och flodlevande, men på Island, Spetsbergen och i Norge finns alltjämt sedan postglacial tid havsvandrande populationer.

Förekomst i Sverige: Fjällrödingen bebor fjälltrakternas sjöar och älvar, i lavregionen även små bäckar, men finns också i det norrländska skogslandet, dock inte i Norrbottens och Västerbottens sötvattensområde. Sydligaste naturliga förekomst är Stora Rösjön i norra Dalarna. Beståndet tätnar alltmera norrut och in mot fjällkedjan, där fisken är allmän. Den har inplanterats i Siljan, Lossnen och Storsjön (Härjedalen ehuru utan resultat, liksom i flera lappländska sjöar. I Norrbottens skärgård fångas den emellanåt i bräckt vatten.

I Bohuslän och Dalsland har rödingbestånden dött ut i flera sjöar p g a försurning av vattnen. Sålunda försvann rödingen från Stora Tresticklan (Dalsland) 1935-1940, Stora Holmevattnet (Bohuslän) efter 1967 och Boksjön (Dalsland) efter 1968. Sannolikt är den utdöd i Hogsjön (Bohuslän).

Miljö, flyttning och vanor: Fjällrödingen är Sveriges mest utpräglade kallvattensfisk. Den finns i både djupa och grunda sjöar med bottnar av sten, grus, sand eller gräsväxt men ej slam. Däremot syns den väl tåla vissa fjällälvars jökelslam och går högt upp i strömmande bäckar ända upp i vide- och lavregionerna. Såväl i sjöar som älvar för det mestadels i smärre stim ett kringsimmande liv. Födan söks företrädesvis vid stränder och längs bottnar men kan tas också i fritt vatten och vid ytan. Arten är betydligt mer seglivad än öringen. I vatten som delas med den andra rödingarten brukar fjällrödingen gå djupare ned. Arten är den minst konkurrenskraftiga av de 2 rödingarna.

Rödingen och öringen har i många avseenden likartad ekologi, varför de konkurrerar med varandra. I sjöar, där båda dessa fiskar förekommer, sker en uppdelning av näringsbiotoperna de båda arterna emellan, och båda kan alltså existera sida vid sida (med öringen som klart dominerande art), men skulle en av dem elimineras, breddas den kvarvarande artens ekologiska nisch till att gälla även konkurrentens tidigare biotoper. Man anser att i rinnande vatten trängs rödingen ut av öringen, och att detta är förklaringen till den senares dominans över den förra i sådana vatten inom det gemensamma utbredningsområdet. Uppenbarligen bör öringen gynnas i rinnande vatten bl a på grund av sin jaktteknik. En parallell till detta finns i Nordamerika: Bäckrödingens överlägsenhet gentemot rödingen i strömmande vatten.

Om ovanstående resonemang är riktig bör följaktligen rödingen vara en strömfisk i områden där öringen saknas eller befinner sig på sin existensekologiska gräns, dvs i högre trakter an den nordiska fjällkedjan. Så är också fallet. Rödingens frekvens växlar i vatten, där den delar livsutrymme med öringen. I fjällälvar föreligger det en klar tendens till frekvensförändringar i riktning mot ökat antal rödingar och en motsvarande minskning av öringen ju högre upp man kommer från skogslandet mot fjällen. I större rinnande fjällvatten finns rödingen och öringen i ungefärligen likvärdig frekvens. Förmodligen kan en uppdelning av biotoperna de båda arterna emellan i dylika vatten ske på motsvarande sätt som i sjöarna. I älvar med alternerande strömhastigheter och där forsar och sel ömsevis växlar, torde en sådan ekologisk uppdelning av disponibla fickor kunna ske, varför konkurrensen sålunda inte torde verka direkt förödande för rödingen och under alla förhållanden är mindre hård. De båda arterna kan förekomma sida vid sida i många fjällälvar, där de blir relativt storvuxna, men i mindre älvar och strömmar på lägre nivåer tränger öringen ut rödingen eller förvisar den till mindre gynnsamma miljöer.

Fjällrödingens ställvisa allmänna förekomst i mycket små bäckar högt upp utefter fjällsluttningar i lavbältet är påfallande. Särskilt vanlig är artens uppträdande i sådana vatten i Sarekområdet i Lappland. Många av dessa rödingbäckar är inte djupare än 15-25 cm, här och var ännu grundare. Trots svårigheterna att simma i sådana bäckar och övervinna alla deras hinder i form av svåra passager visar rödingen en till synes oemotståndlig drift att tränga upp så högt det överhuvudtaget är möjligt. Man kan stundom finna rödingar ända uppe i bäckarnas begynnelseskede, där vattendragen i form av små rännilar trevar över den lösa moränen nedanför smältande snöfält eller glaciärer. Genom att rödingen försöker tränga allt högre upp i fjällbäckarna, sker en koncentration av dylika extrema vandrare kring vattendelarna.

Uppenbarligen kan lavbältets mindre bäckar inte hysa fiskar vintertid, varför de rödingar som sommartid uppträder där inte är stationära.

De marina flyttarna av rödingen i arktiska delar av utbredningsområdet tillbringar 1-7 år i sötvatten, varefter de om försommaren för första gången vandrar ned till havet, där de växer snabbt och återvänder samma år under sensommar eller höst, varvid både unga och lekmogna rödingar vandrar uppströms tillsammans. Arten kan inte forcera fall och trösklar av samma höjd såsom laxen och havsöringen.

Föda: I fjällen livnär sig fjällrödingen mycket av bottendjur som små kräftdjur, mygglarver och -puppor samt andra insekter, snäckor och musslor. Större exemplar förtär även fiskar. Småspiggens bon kan plundras på ägginnehållet.

Fortplantning och tillväxt: Under lektiden är hanarna revirhållare. I fjällen leker denna röding parvis under aug-okt, i det lägre barrskogslandet något senare. Leken försiggår ofta i grunda rinnande vatten men även i stillastående. Mestadels leker arten nattetid men i strömmar lokalt även om eftermiddagen. Honan gräver bland grus och sten flera lekbäddar, varav var och en i regel utnyttjas för flera äggdepositioner (1-5). Emellertid gräver inte alla rödingar lekgropar, ett beteende som tycks styras av bottenförhållandena och sålunda inte är automatiskt. Äggen är ärtstora och uppgår till ca 2,500-3,000 hos honor på 1 kg. Honorna försvarar äggömmorna under några dygn. Hanarna är polygama. När hanen bildat par med en hona, förändrar han färg: den mörka ryggen blir ljus och den mörka färgen koncentreras till ett band längs sidolinjen. I fjällen kläcks äggen i regel i jan-feb. Ungarna kvarblir i bäckarna till följande vår, då de följer vårfloden ut i sjön.

Tillväxten hos fjällrödingen är ytterst varierande i olika sjöar. Vanligen väger den 0,5 kg vid 7-8 års ålder. Könsmognad nås vid 3-5 års ålder.

Livslängd: Minst 25 år (Spetsbergen).

Användning: I Norrland av ekonomisk betydelse för avsalu och för husbehovsfiske. För samerna betyder rödingen mycket. Den tas med nät, men under de ljusa sommarnätterna undviker den maskorna. Den är även uppskattad som sportfisk, främst som pimpelobjekt.

Andra namn: Mörkröding, småröding, småhövdad röding, umröding (i Överuman), laxöring, blatjen, blattjen, tita (=långsamväxande röding), rör och smårör (=dvärgform), ålrör, umbla, skiron, nordlundsröra samt i Jämtland skirör (Flåsjön), helgamässröra (Kallsjön) och bränntångsröra (Ånnsjön).

Med ramar Huvudsida/With frames Main page


Created by Anders Ivarsson
Copywright
© 1997 by Anders Ivarsson
All rights reserved.